Fortsätt till huvudinnehåll

När Elton John uppträdde på Mantorp Park



Elton John uppträdde på Saab Arena i lördags och åtskilliga medelålders fans dansade mellan bänkraderna. Men det var inte första gången han besökte våra trakter. Elton John stod på scen i The Festival of the Midnight Sun midsommarafton 1970 som pianist i Blue Mink. Festivalen på Mantorp Park har med rätta kallats det största fiaskot i svensk nöjeshistoria.

Fredrik Strage på DN har gått till botten med denna besynnerliga historia. Texten är lång men värd att läsa för den innehåller många poänger.

På midsommaraftons morgon ställde många villaägare i Mantorp fram solstolar på sina gräsmattor. Sedan dukade de upp kaffe och bullar, satte sig ner och väntade på kaos.

Ett år tidigare hade en miljon människor kommit till Woodstock. Nu skulle samma sak hända på Östgötaslätten, närmare bestämt på racerbanan ett par kilometer utanför Mantorp. Enligt arrangörerna var minst 60000 personer på väg till Sveriges första riktiga rockfestival. Regn och blåst hade inte avskräckt publiken i Woodstock och nu var det soligt sommarväder. Tidningarna skrev att 1200 engelska hippies hade hyrt en båt för att segla norrut och att tusentals blomsterbarn var på väg även från andra länder. Samstämmiga rykten sa också att de fruktade raggarna skulle rulla ner från Stockholm och klå upp så många långhåriga de kunde hitta. Festivalens pr-man Torsten Adenby (som tre veckor tidigare sagt att publiksiffran sannolikt skulle hamna runt 300000) försäkrade att man avstyrt raggarhotet genom att donera 5000 kronor till en motorungdomsgård i Stockholm.

Mantorps 1700 invånare var ändå mer nyfikna än rädda. Annonser i tidningarna lovade att The Festival of the Midnight Sun, som spektaklet hette, skulle bli en ”störtskön upplevelse” för alla som ville ”spisa, dansa, roa sig, ha det mysigt tillsammans och njuta av tillvaron”. På racerbanan Mantorp Park hade en tre meter hög och 16 meter bred scen byggts med enorma psykedeliska dekorationer i lila, orange och gult. På affischerna stod namn som Byrds, Canned Heat och Dr John. Arrangörerna hoppades också få dit Creedence Clearwater Revival, Grateful Dead och Jefferson Airplane. ”Du får inte missa denna chans att uppleva något så fantastiskt”, sa annonserna. ”En popfestival som går till historien. Som den i Woodstock.”

Ett lokalt band, Magazine Story från Linköping, fick äran att inleda festivalen. De hade bara släppt en singel och kände sig som superstjärnor när deras orkesterbuss körde genom Mantorps villaområden, där folk satt i trädgårdarna och fikade. Magazine Story var nervösa när de gick upp på den enorma scenen. De pluggade in sina gitarrer i en vägg av staplade Marshallförstärkare. Sedan såg de ut över racerbanan och upptäckte till sin stora förvåning att knappt någon var där.

Idén till festivalen, som senare kallats den största floppen i svensk nöjeshistoria, kläcktes på nattklubben Alexandra i Stockholm. Där festade hösten 1969 tre unga män som flugit dit tillsammans från Mallorca: mexikanen José Morales, amerikanen Julian Moulton och spanjoren José Maria Forteza. De hade lärt känna klubbens ägare Alexandra Charles när hon flyttade till Palma tre år tidigare. Morales var festfixare. Moulton kom från en rik bankfamilj. Forteza drev nattklubben Sgt Pepper på Mallorca där bland annat Jimi Hendrix uppträtt.

De var busiga grabbar, säger Alexandra Charles. De dök upp i Stockholm så fort de fått veta att vi öppnat en klubb. José Maria kom hit som ett skott. Wow, man, sa han. You have a club. Groovy!

När vi landat möttes vi av den svenska pres­sen, minns Moulton. Journalisterna trodde fortfarande att vi försökt prostituera oskyldiga svenskor. Vad gjorde ni på Mallorca? frågade en journalist. ”Jag vet inte”, sa en tjej. ”Jag var full hela tiden.”

Många av de unga kvinnorna var upprörda över kvällspressens insinuanta skriverier. Efter hemkomsten, sent i november 1969, publicerade Expressen artiklar med rubrikerna ”Tänk om mamma och pappa visste” och ”Mallorcasvenskor hemma: ’PLÖTSLIGT VAR VI DÅLIGA FLICKOR.’ Mamma kollapsade.”

Trots misslyckandet fortsatte Moulton, Forteza och Morales att samarbeta. På Alexandra blev de bekanta med Michael Oleinikoff, en 29-årig pr-konsult som studerat på Harvard. Även han kom från en förmögen släkt (hans farmor var brorsdotter till Alfred Nobel). Efter många år i USA var Oleinikoff imponerad av de stora musikfesterna i Woodstock, Monterey och Big Sur.

Just då visste jag inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv, säger Michael Oleinikoff. Jag träffade de här tre herrarna som var lite av playboys. Men de lät väldigt seriösa när de sa att de ville skapa ett svenskt Woodstock.

Oleinikoff blev koordinator och officiell chef för festivalen medan Morales och Forteza fick det kreativa huvudansvaret och Moulton skötte finansieringen. Den senare ägnade inte mycket tid åt ekonomiska kalkyler.

Jag var ung, dum och lättimponerad, säger Moulton. Forteza och Morales var ett par bon vivants som gillade att hänga med mig eftersom jag hade pengar och lätt fick tjejer. Men det var inte bara på grund av dem som jag plöjde ner en massa pengar i festivalen. Jag hade också varit på Woodstock och blivit inspirerad. Det var äckligt och lerigt men underbart. Stenade människor! Fantastisk musik! Jag trodde att vi kunde göra något lika bra.

Oleinikoff föreslog att The Festival of the Midnight Sun skulle arrangeras i Norrland. Han åkte till Mora, Falun och Piteå för att leta efter lämpliga platser, men de andra arrangörerna tyckte att det var för långt bort. Stockholms stadion ansågs vara för liten. Till slut valdes Mantorp Park som var lätt att ta sig till och ett stort, inhägnat område.

Affärsmässigt hade jag inget med det här att göra. Jag tvår mina händer, säger Alexandra Charles. Killarna var kreativa och roliga. De hade yviga planer. Men de verkade helt uppe i det blå. ”My God, hur ska det gå?” tänkte jag. Jag var den enda tjejen i gänget. Ingen lyssnade när jag sa att det var mindre lyckat att lägga en festival på midsommarafton. Och att det inte var någon midnattssol i Mantorp. Samtidigt ville jag inte vara för negativ. Min man Noel och jag satsade trettio, fyrtiotusen kronor på festivalen. Tanken var att vi skulle göra pr för Alexandra samtidigt.

Via Charles fick arrangörerna kontakt med artistbokaren Thomas Johansson, som året innan hade startat European Music Agency (senare EMA Telstar, numera en del av konsertjätten Live Nation). José Maria Forteza gav honom en önskelista med stora band som Grateful Dead och The Doors. Problemet var att alla krävde förskottsbetalning. Thomas Johansson var lyckligtvis vän med Skip Taylor, manager åt bluesrockarna Canned Heat som efter sin spelning på Woodstock och singlarna ”On the road again” och ”Going up the country” var ett av världens största band. De tackade ja. Thomas Johansson slet hårt för att hitta fler utländska dragplåster, men övervägde aldrig att låta sitt eget företag gå in som med­arrangör.

Jag trodde inte på idén, säger han. Jag trodde att det skulle bli dåligt. Psykedelia och peace and love var en storstadsgrej. Ute på landet gällde fortfarande sextiotalspop och dansband. Dessutom var det ont om tid. Jag började jobba i april.

Den 27 maj skrev Östgöta Correspondenten att arbetstillstånden inte var klara för festivalens utländska artister. Exakt vilka som skulle spela var fortfarande osäkert när en presskonferens, som enligt Aftonbladet var ”mycket förvirrad”, hölls på Alexandra den 17 juni. ”Hur ska jag kunna göra pr för ett arrangemang som det här, när ingen vill säga någonting?” beklagade sig den inhyrda pr-mannen Torsten Adenby. ”Jag struntar i pengarna. Huvudsaken är att alla människor är lyckliga”, sa Julian Moulton till Aftonbladet. ”Okej. Jag hade en kvarts miljon svenska kronor. [Här blev Moulton felciterad, han menade dollar.] Nu har jag inget kvar. Pengar är inte allt här i livet. Får inte mina medintressenter sina pengar tillbaka, så tror jag de struntar i det. De har råd att förlora – precis som jag! Vad är pengar?”

Missnöjet bidrog till att den första Gärdesfesten arrangerades en vecka före The Festival of the Midnight Sun. På Gärdet i Stockholm sjöng de vänsterradikala banden på svenska, för att befria rocken från det kulturimperialistiska förtrycket. Och det var gratis att gå in, precis som många felaktigt hävdade att det varit på Woodstock (där biljettförsäljningen kollapsade på grund av publikanstormningen).

Folk var arga över att vi tog 50 kronor i inträde, säger Michael Oleinikoff. Det motsvarar kanske 300 kronor i dag. Men då skulle allt vara gratis. Tidsandan var inte den bästa för kommersiella projekt. Och det fanns en skepsis mot att arrangörerna var utlänningar.
Att festivalen marknadsfördes med affischer, t-tröjor, annonser och direktreklam väckte också indignation. Östgöta Correspondenten publicerade den 12 juni en upprörd artikel om ett utskick där ungdomar i Linköping erbjöds gratis entré om de lyckades sälja tio biljetter till sina vänner. ”Med lite uppblåst idealitet försöker man lura tonåringar att detta är något annat än ren affärsspekulation”, skrev Finn Norgren under rubriken ”Manipulation med tonåringar för att få Mantorp fullsatt”.

Officiellt hade 12000 förköpsbiljetter sålts. Dj:n och programledaren Claes Clabbe af Geijerstam, som var konferencier första dagen, kunde inte begripa vart alla människor tagit vägen.

Mitt tydligaste minne är att jag stod mitt på scenen och bara såg en tom racerbana, säger Clabbe. Jag var tvungen att kika över kanten på den höga scenen för att se publiken som satt långt där nere.

Festivalen var en publikmässig och ekonomisk katastrof. När konkursförvaltaren hade räknat ihop debet och kredit var underskottet 2,5 miljoner kr vilket motsvarar över 18 miljoner i dagens penningvärde.

Innan han presenterade Magazine Story från Linköping höll Clabbe ett litet välkomsttal där han förklarade att solen var hedersgästen på festivalen som var tillägnad ”freden, vänskapen, kärleken, gemenskapen och allt som kan tänkas vara skönt”. Han fick prata mycket under dagen eftersom spelschemat ständigt förändrades. Ibland visste han inte vem som skulle uppträda härnäst. Dj:er som BBC:s Emperor Rosko fyllde i glappen.

Jag frågade alla artister hur de ville bli presenterade, hur lång tid det tog för dem att koppla in sig i Marshallstackarna, om de hade något intro som skulle spelas, minns Clabbe. När brittiska Blue Mink skulle gå på sa de: ”Du kan nämna att vi har en ny pianist. Vi tror att han kommer att bli något. Han heter Elton John.” Han hade släppt två album men var fortfarande okänd i Sverige. Jag morsade på honom. Ett år senare spelade han för en jättepublik på Gröna Lund.

Hettan gjorde att inte särskilt många besökare orkade dansa kring den psykedeliska midsommarstången. De flesta slöade på höbalarna som dumpats framför scenen eller ritade fredssymboler på klotterplanket. När den tyska veckotidningen Stern anlände för att skildra den berömda svenska synden kunde de inte hitta någon dekadens – bara dåsiga och rödsvedda hippies. Tyskarna betalade en flicka för att klä av sig. ”Efter några sekunders exponering framför kameran var hon lika påklädd igen”, noterade Dagens Nyheter.

I racerbanans kontrolltorn satt en sönderstressad Michael Oleinikoff. Hans telefon ringde konstant.

Det var oändligt många problem som skulle lösas. Det största var naturligtvis: Vi hoppades på 60000 personer och det är bara 2000 här. Hur fan gör vi nu?

Svetten bara rann, minns Alexandra Charles som gick runt och delade ut flyers för sin nattklubb. Det var otroligt varmt. Och alla var väldigt ledsna eftersom det inte kommit något folk.

Sent på kvällen sken fullmånen så starkt att ingen behövde sakna midnattssolen. Clabbe var utmattad efter att ha presenterat band i tolv timmar. Han och en kompis åkte till Frimurarhotellet i Linköping, där alla artister bodde, och avslutade kvällen genom att ta av sig kläderna, knycka en back öl och dra ut på stan endast draperade i sina sängkläder.

Det kallades för att Saifa. Vi sa att vi var Saudiarabiska intresseföreningen och klädde oss som olje­shejker, berättar Clabbe. Vi drog ner till järnvägsstationen i Linköping där vi skrålade och skrämde slag på folk. Det kändes lite som jordens undergång. ”Den här festivalen kommer att gå fullständigt åt helvete”, tänkte vi. ”Då ska vi i alla fall bli packade.”

PJ Proby vet inte heller det. Enligt sin nuvarande manager minns han ingenting från The Festival of the Midnight Sun som var ”in a very bad period of his drinking days”.

Chuck Berry anlände samma eftermiddag och var arg eftersom han hämtats i en Mercedes 600, inte den Rolls Royce som kontraktet stipulerade.

Han tvingade också ljudteknikerna att byta ut hans Marshallförstärkare mot en Fender, som de hittade i Linköping. Vid det laget hade festivalen börjat släppa in alla gratis. Raggarna sprang fram till scenen och brölade efter Chuck Berry. Till slut inledde ”rockfarfar”, som både Expressen och Östgöta Correspondenten kallade 43-åringen, sin konsert med ”Nadine”, följd av klassiker som ”Johnny B Goode” och ”Sweet little sixteen”. ”Det var Chuck Berry festivalen behövde för att få lite liv”, skrev Peter Himmelstrand i Ex­pressen. ”Innan dess hade det varit snällt och lojt.”

Pengarna tog slut på lördag förmiddag. Festivalledningen försökte få ett lån av Denco som vägrade eftersom det redan fanns en stor skuld. Det orsakade problem när Canned Heat, som bara fått halva sitt gage i förskott, vägrade gå på scen innan de fått resten. Sent på kvällen försökte Thomas Johansson hitta en lösning.

De lirar inte om de inte får pengarna”, sa jag till José Maria Forteza. ”Har ni ingenting annat att ge dem? Du har väl ett fint hus?” Det slutade med att Forteza gav sitt hus på Mallorca till Canned Heats manager Skip Taylor. Vi satte ihop ett kontrakt som bevittnades. Men jag tror att han lyckades köpa tillbaka det senare.

44 år senare kommer Skip Taylor inte ihåg händelsen, men Canned Heats trummis Fito de la Parra minns tydligt att bandets manager klev in i logen och sa: ”Killar, de gav oss ett hus i Spanien!”

Många blev trötta och gick hem när Canned Heat dröjde. Andra drack mer mellanöl och satte eld på höbalar som flammade i mörkret. ”This is a dream”, skrev någon på klotterplanket. ”De trogna fansen väntade dock tålmodigt”, rapporterade Östgöta Correspondenten. ”Och när Bob Hite, färgstark och bastant sångare i gruppen, visade sig på scenen, bröt jublet loss.” Canned Heat spelade tills solen gick upp. Några besökare bröt sig in i ett förråd och dansade snart omkring i racerbanans silverglittrande asbestdräkter.

Endast polisen var nöjd med festivalen som varit betydligt lugnare än en vanlig midsommarhelg. Man grep endast ett trettiotal berusade personer och ett tjugotal rattfyllerister samt tog emot sex anmälningar om ringa misshandel. Polisen stoppade också ett ungt par som försökte ligga med varandra på racerbanan. Raggarna som åkt ner från Stockholm skonade Mantorp men krossade fönster i Mjölby och slog sönder en kiosk i Skänninge.

Ursäkta att jag säger det, men jag tycker att vi gjorde allting rätt, säger Michael Oleinikoff. Vi byggde en magnifik festivalanläggning. Vi hade mat, camping och toaletter för 60000 personer. En gigantisk scen och en högtalaranläggning på 10000 watt. Allt fungerade jättebra. Och så stod man där och bara: Var är alla?

Proggbojkotten var ett av de främsta skälen till att publiken svek. Medierna kontrasterade det giriga Mantorpsjippot med den genuina Gärdesfesten en vecka tidigare. Journalisternas negativa attityd gjorde José Maria Forteza så irriterad att han, när någon frågade varför Dr John och Byrds inte dök upp, svarade: ”Vi hade kontakt med massor av världsband men tidningarna var så elaka så vi tog inte hit dem.” De unga och oerfarna arrangörerna var en annan faktor, liksom den illa valda tidpunkten, landsortens svaga flower power-kultur och möjligen att Torsten Adenby var känd som manager åt Snoddas och inte hade någon trovärdighet i rocksammanhang.

Allmänhetens ointresse är ändå förbluffande med tanke på hur ambitiös festivalen var. The Festival of the Midnight Sun kunde givetvis inte mäta sig med Woodstock men startfältet var betydligt starkare än på Roskildefestivalen (som startades året därpå). Något liknande hade aldrig arrangerats i Skandinavien.

Mantorpsborna mindes festivalen längre än de flesta eftersom scenen och de psykedeliska dekorationerna stod kvar i flera månader. Man hade inte råd att montera ner dem. Michael Oleinikoff var dock mån om att göra rätt för sig och kontaktade familjen Moulton i Paris, där han själv bodde under hösten.

Innan han presenterade Magazine Story från Linköping höll Clabbe ett litet välkomsttal där han förklarade att solen var hedersgästen på festivalen som var tillägnad ”freden, vänskapen, kärleken, gemenskapen och allt som kan tänkas vara skönt”. Han fick prata mycket under dagen eftersom spelschemat ständigt förändrades. Ibland visste han inte vem som skulle uppträda härnäst. Dj:er som BBC:s Emperor Rosko fyllde i glappen.

Jag frågade alla artister hur de ville bli presenterade, hur lång tid det tog för dem att koppla in sig i Marshallstackarna, om de hade något intro som skulle spelas, minns Clabbe. När brittiska Blue Mink skulle gå på sa de: ”Du kan nämna att vi har en ny pianist. Vi tror att han kommer att bli något. Han heter Elton John. Jag morsade på honom. Ett år senare spelade han för en jättepublik på Gröna Lund.

Undrar om Elton John minns besöket på motorbanan för 46 år sedan..

Vad gjorde jag själv midsommarafton 1970? Jag hade en vecka kvar till muck i Vaxholm och helgen tillbringade jag med mina Motalakompisar på Lysingsbadet i Västervik. Hettan var tryckande, mina pengar tog slut och jag åkte hem redan på midsommardagen. Men senare på sommaren skulle jag skriva om motorsport på Mantorp i Östgöta-Bladet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Störst och bäst, minst och sämst

Hur är det ställt med parkeringarna i vår lilla stad? Jag kollar de centralt lokaliserade livsmedelsbutikerna. Vilken dag passar bättre för mina undersökningar än en onsdag före påsk? Detta är ingen undersökning av butikernas sortiment, bemötande eller pris utan möjligheten att parkera utan hjärtat i halsgropen. Vi börjar med den värsta nämligen Willys. En liten yta där man klämt in ett stort antal parkeringsplatser. Många skymda vinklar och vrår och stor risk för sammanstötningar som leder till plåtskador och uppslitande gräl. Den platsen undviker jag. Närbelägna takparkeringen över Gallerian fungerar bra sedan bilisterna börjat följa köranvisningarna. Stor och rymlig fast jag är försiktig när jag passerar hörnet vid frisersalongen. Skymd sikt åt höger. ICA på andra sidan ån har ingen stor parkering men är sällan full. Parkeringen sluttar ner från Kyrkogatan och därför har man överblick. Dessutom finns en parkering under själva affärslokalen. Lidl har inga stora ytor men det finns al

Trafikverket vill riva - Mjölby kommun nekar

Byggnämnden i Mjölby nekar Trafikverket att riva en omformarstation från 1930-talet och som togs ur bruk 2004. Det är andra gången som Byggnämnden nekar rivningslov. Omformarstationen ligger på Egebylundsvägen 3 mellan södra stambanan och linjen Mjölby-Hallsberg. Trafikverket anser att byggnaden är en fara för allmänheten och att det framgår i Trafikverkets regeringsuppdrag att byggnader som inte längre används ska avvecklas. Stadsbyggnadskontoret som berett ärendet för Byggnämnden har motsatt uppfattning . Vid den nyligen utförda byggnadsinventeringen klassades den som en byggnad med högt kulturhistoriskt värde enligt 8 kap. 13 § plan- och bygglagen. Omformarstationen är värdefull ur järnvägsvägshistorisk synvinkel då den visar på elektrifieringen av det svenska järnvägsnätet och som banade väg för det moderna Sverige men även påbörjade slutet för ångloksepoken. Stadsbyggnadskontoret anser att stationen är en viktig identitetsmarkör för Mjölby som knutpunkt för järvängen. Det allmänna